When you hold me in your arms…

Ibland känner man sig inte så stark. Inte riktigt vän med sig själv. I huvudet spelas en repig skiva upp, som påminner om allt som man allra helst vill glömma. Påmind av alla gamla misstag, allt man misslyckats med, allt det där som man skäms så för. Trots att man inte vill det, så sitter man där. Fast i sig själv. I självförakt. Vilken skit jag är! Inte är jag värd att älskas eller att få finnas till!

Men då, just då, blir jag påmind av en annan verklighet. Att mitt värde inte alls beror på mig själv. Vad jag gör, är, inte gör eller inte är. Jag är älskad- utifrån, inifrån. Mitt hjärta är signerat med Hans namn.

Utifrån Guds synvinkel, är jag värdefull, bara för att jag finns till. Jag är skapad av, till och för honom. För Gud kostade jag hans egen son. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin egen son, för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.” Det spelar ingen roll hur mycket skit jag gjort.

Inifrån bärs jag, inte av mig själv, utan av denna Kärlek och Nåd. Gud är villigt att förlåta-helt. Och om, och om igen. Och skapar i mig ett nytt hjärta. Ett hjärta som nu kan ha kontakt med med universums skapare utan att frukta. Fri och förlåten, mina misstag är inte jag längre, jag är ny på insidan. Även när jag faller, så vet jag att Hans armar är där för att förlåta och trösta, inte för att fördöma och straffa.

Att Gud älskar oss och längtar efter oss, sina skapelser, hans mästerverk, trots allt vi gör mot varandra och mot Honom själv, är för stort för mig att fatta.  Men det är mer verkligt än vad jag eller någon annan helt kan förstå.

”When you hold me in your arms, it feels like coming home”

Where I land, JJ Heller

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.