”Så svårt det är att andas här, mellan mina så ansträngt och så hårt uppbyggda, så noga och kalkylerade murar.
Murar som mot omvärlden och Dig reser sig.
Jag orkar inte längre bevisa mig själv, denna bild av perfektion, att jag har allt, jag kan visst, jag duger mer än du, jag är, att jag finns visst.
Den tynger mig och förlamar, bara kväver mig.
Du har ju skapat mig till att verkligen leva, så varför lurar jag mig själv, när du har gett mig allt?
Varför nöjer jag mig med smulorna när du vill överösa mig med ditt liv, din skaparglädje, din livslust?
Hjälp ut från mitt falska, ut ur mig själv och mitt torra skal!
Jag vill ut, bryta mig loss, frigöra mig från detta låtsas liv,
jag vill leva, verkligen leva, i din frihet, i ditt ljus.
Du kallar på mig, du ropar på mig, du kallar mig vid mitt namn.
Du vill ha mig som jag är. Inte mina prestationer och yta. Du vill ha mig, som jag är, äkta, liten, mänsklig och så bristfällig.
Så att du kan vara mitt liv, mitt allt, mitt vatten i torraste ökenland.
Rakt igenom mig ser du allt, och ändå älskar du mig.
Mitt hjärta brister, viker sig av tyngden av din kärlek, och mina skal börjar sakta spricka.
Du skapar i mig ett hjärta av kött och blod, fylld av din ande och liv.
Som fjärilen släpper taget om sin trygghet, spränger gränserna, så släpper jag taget om mig själv.
Jag är fri, jag är din.”
Yvette 2011
`”Om Sonen befriar er, blir ni verkligen fria” Joh 8:36
