…är något som jag upplevt. Att det inte hjälper hur mycket man försöker dra sig ur, dra sig upp, ta sig loss ifrån. Inget fotfäste. Överväldigad av en känsla av att vara helt övergiven som förblindar, förhindrar och förlamar.
Det bara blir värre.
Tyngre.
Mer diffust
och
kvävande.
Jag vet hur det känns. Att få berätta det, att få måla precis det jag upplevt och varit med om, är för mig en otrolig frihet. Men också att få erkänna: jag aldrig skulle klarat mig, om det inte va för att Någon brydde sig om mig så mycket att han räddade mig. Tack för att Du hör. Utan Dig, Gud, skulle jag inte finnas.
